Hur kan barn bli mördare?

En väldigt aktuell fråga naturligtvis, med tanke på förra veckans händelse i Stureby. Vad är det som gör att alla spärrar helt plötsligt släpper och att det går alldeles för långt? Här kan man läsa en artikel i Expressen som rör ämnet, och jag håller egentligen med Sarnecki om att det är vuxnas våld och mördande vi borde uppröras mer över. Men frågan kvarstår; vad är det som gör att barn och ungdomar blir mördare? Var tog spärrarna vägen? Spärrarna som sätter stopp, sätter stopp innan man tagit ett liv och förstört sitt eget liv för all framtid? Vad händer?

Välkommen till Ungdomsgården!

När jag var 13-14 år så skrev jag dagbok, en svart anteckningsbok där jag skrev ner alla mina horminstinna tankar; killar, kompisar, kärlek, första fyllan och utseende (både mitt eget och andras). Allt detta avhandlades i en hemlig bok som bara jag läste och skrev i. En bok som jag senare, när jag nått ungefär 20-årsåldern, brände eftersom jag skämdes över mina egna tankar och mina egna ord! Pinsamt, pinsamt, pinsamt, hur kunde jag bara tänka så där?! Å hur kunde jag skriva sådana pinsamma ord? Dagens tonåringar har inga svarta anteckningsböcker, de lägger ut sina hormonstinna tankar på bloggar, chattar och andra internetsidor! Ord som aldrig kommer att försvinna, för även om personen i fråga tar bort sidan så har han eller hon ingen som helst kontroll över hur mycket av detta som redan kopierats och lagts över på andra sidor. Våra ungdomar idag lägger ut hela sin tonårstid till allmän beskådan och de har inga greppbara känslor kring hur detta kommer att påverka deras framtid!

Tonåringar idag kämpar med anorexia, utseendefixering, dålig självkänsla (som i många fall leder till att de skär sig själv i armar och dyl), självmord och till och med mord - och allt detta avhandlas, diskuteras och beslutas i realtid; på både bloggar, chattar och via sms. Vi föräldrar står bredvid och förstår inte vad som händer! Denna blogg är tänkt att fylla funktionen som Ungodomsgård! När jag var tonåring hade vi ett ställe att vara på, vi kom dit lite halvfulla många gånger, fyllda av alkohol vi snott hemifrån, vi kunde hänga där och det fanns vuxna fritidsledare som i bakgrunden höll ett öga på oss. Vi skulle ju aldrig (då) erkänna det; men det kändes faktiskt väldigt skönt att veta att det fanns vuxna som brydde sig och som man kunde vända sig till om det blev allt för jobbigt, om killen man gillade dansade med någon annan eller om ens bästa kompis helt plötsligt dissade en - då fanns de tillgängliga och brydde sig!

Jag har varit tonåring själv, jag vet hur jobbigt det är att komma igenom de åren, åren innan man blir vuxen. Jag har egna barn (som inte är tonåringar ännu) och jag önskar inget annat än att alla ni unga får en möjlighet att må bra! Skriv, kommentera och fråga - jag ska göra mitt bästa att finnas till för er! Ni är vår framtid och ni kommer alla att växa upp till mogna, intelligenta, smarta, kreativa och drivande människor - låt inte de jobbiga tonåren sätta käppar i hjulet för det!